The final curtain
Om ni inte har läst Tesstamentet förut så rekommenderar jag att ni börjar med ett annat inlägg än just det här.
64 inlägg och nästan 6 månader senare och lagerlokalen ekar tom. Jag är alldeles slut i armarna, fastän jag bara burit ut en historielåda i taget. Jag är övertygad om att lagerlokalen innehåller ett hemligt rum där ytterligare historier väntar på att dammas av och ställas fram till allmän beskådning. Men jag kan inte hitta dörren..
Därför har jag bestämt mig för att börja bygga upp lagret på nytt och kanske återkommer jag när hela lagerlokalen är full igen.
Syftet med Tesstamentet var tredelat; att dokumentera så att vår madness lever vidare och inte glöms bort när vi fysiskt inte är här längre, att sprida glädje och fokus på det positiva i livet samt att hylla den intensiva kärlek jag känner för min familj. Hylla den som man gör från toppen av ett berg, hylla den som man gör vid giftemål, hylla den som man gör i ett begravningstal.. Varför vänta tills det är försent? Därav Tesstamentet.
Mamma
Du är min förebild och ledsagare. Du har lärt mig vad ovillkorslös kärlek betyder och att osjälviskhet är något att sträva mot utan att offra sig själv. Du är min hamn, min famn och mitt ankare. Och förutom dessa gigantiska gåvor, så finns det en uppsjö med kvaliteér som du besitter som gör att jag sjuder av kärlek och stolthet:
- när du varje år bänkar dig framför 'Grevinnan och betjänten' på nyårsafton och tjuter så det hörs till Danmark. Du tittar på tv:n och skrattar, resten av oss sitter och tittar på dig och skrattar.
- när du öppnar en okänd persons bildörr och utan betänksamheter sätter dig däri bara för att den har samma färg som pappas bil.
Pappa
Jag beundrar din moral och dina värderingar och försöker att leva varje dag med det i bakhuvudet. Du är min trygghet och min ryggrad. Du har lärt mig att det är ok att vara sig själv, att inte försöka släta ut ens underligheter och speciella sidor, utan att vara stolt över de kvaliteér som gör en unik. Tack för dessa livsgåvor och tack för
- att du kan skratta åt samma saker om och om igen, t.ex. när du för nittioelfte gången ber Irish att skrika "Fire, fire" som Basil Fawlty i Pang i Bygget och sen ligger på golvet och vrider dig av skratt som om det var första gången du hörde det.
- att du går omkring med dina bögbyxor och låter oss andra skratta lika mycket varje gång (förkl.: bögbyxa= byxor med trasig, alltid öppen gylf)
Syster
Du är min bäste vän. Min tillit till dig och din vishet är fullständig. Jag lutar mig mot dig mer än någon annan och jag är aldrig rädd för att falla. Du har visat mig vad sann styrka är och du inspirerar mitt innersta. Du är min tvilling, bandet vi har är förevigt förankrat i min själ. Jag älskar
- när du gör ditt grodljud för att det kliar i halsen och folk runtomkring dig tror att du har tics.
- när du sjunger så högt i bilen att rutorna skallrar, fastän du har likadana kråkstämband som jag.
Svåger
Du är en klippa och min bror. Du intresserar mig och din snabbtänkthet får mig alltid att tänka i bredare banor. Du ställer alltid upp, du är definitionen av en sann vän. Jag är så tacksam att du finns i mitt liv, du ger mig så mycket glädje, till exempel
- när du drar dina annorlunda skämt och skrattar hejdlöst medan vi andra sitter som gapar som tröga fånar
- när du misslyckas med dina bus, t.ex när du häller salt i Irish öl och är tvungen att dricka den själv för att förhindra översvämningen som mixen framkallar.
Irish
If soulmates exist, you're mine. If they don't, I thank destiny for sending me in your direction. You're my eternal flame, you have lifted the core of my being. You have changed my outlook on life and I feel part of something truly special. You're one of a kind and as someone once said; everybody should have an Irish in their life. Every day with you is a adventure and I really appreciate our day-to-day life, when
- you scream like a woman when I jump out from wardrobes and scare the living daylights out of you.
- I'm too tired to go from the couch to the bed and instead of carrying me, you throw invisible roses on my path to lure me into the bedroom.
Till er, mina vittnen
Det som började som en rätt klinisk sammanställning av vår familjs madness har utvecklats till ett levande och vibrerande dokument. Jag har ER att tacka för detta; era kommentarer, era självupplevda historier och era skratt.
Jag har känt acceptans och intimitet på en nivå som jag inte trodde var möjlig.
Innan jag säger mitt farväl så skulle jag vilja be er om två saker:
1. Om ni har tid och lust, berätta gärna för mig om vilken som har varit er favorithistoria och varför.
2. Om ni känner att det är välförtjänt, rösta gärna på mig som månadens bloggare hos MorsanMia, en fantastiskt rolig och kvick individ. Hon älskar när man frågar 'var blir det för mat', så gör gärna det;-)
Det är med fuktiga ögon som jag skriver mina sista rader, jag vill än en gång tacka för er uppmärksamhet. Jag drar ut min stol och ger er stående ovationer och avslutar med en dedikation till er.
I did it my way..
Ridå!
Katt-och-råtta lek på blodigt allvar
TRAMP TRAMP TRAMP (pappas elefantfötter)
- Komsi, komsi lilla gubben, nu ska vi mojsa du och jag.. säger pappa med en len flickröst som man inte vill höra hos sina fäder.
Spring spring spring (Feliz sicksackar och duckar)
- Rör mig inte, klumpeduns.. tänker Feliz och tittar äcklat bak på sin envisa förföljare.
Denna katt-och-råtta lek nådde sin kulmen en solig dag för några somrar sen. Pappa skulle skjutsa mamma till affären och tänkte passa på att tvätta bilen under tiden hon handlade. Pappa såg Feliz sova på fönsterbrädan och fick en strålande idé- Feliz kan följa med så kan vi mojsa i bilen! Han smög fram och greppade den yrvakna kattstackarn runt livet och marscherade iväg med honom till bilen.
Pappa släppte av mamma vid Konsum sen åkte han till den närliggande macken och körde in bilen i biltvätten. Feliz blev instoppad under tröjan som så många gånger förut när de har varit ute och "gått" med honom, innan pappa klev ur bilen och ställde sig utanför.
BRRRWHOOOM!
Tvätten går igång med buller och bång och skrämmer lopporna av stackars Feliz. Han börjar ursinningt sprattla under pappas tröja och till slut sätter han klorna i pappas bröstkorg.
- AAAAOOW, vrålar pappa och försöker bända loss honom från sin överkropp.
Men Feliz har inga tankar på att släppa utan han börjar istället sakta och plågsamt dra sig uppåt som en uthållig bergsklättrare med ishackor. Vid det här laget dansar pappa omkring på asfalten som om han hade bin i byxorna och utstöter höga gutturala ljud:
- Nejch.. Felish.. uuuh.. schläpp schäjer jag.. uuuooh.. AJEEEEEE!
Människorna som sitter vid hamburgeserveringen några meter bort har slutat tugga och beskådar scenen framför dem med roade miner.
Under tiden står mamma i kassan på Konsum och ska betala för sina varor. Plötsligt hörs ett bröl från de automatiska dörrarna:
- EEEVA! EEEVAAAAA!
Mamma och ett antal andra veckohandlare tittar förskräckt mot utgången. Där står pappa, svettig och rödflammig, med en slingrande svulst under tröjan som nu har arbetat sig över axeln, som en rabiat papegoja.
- SKYNDAAA DIG FÖR I HELVETE, gormar pappa och tar ett fastare grepp om kattkräket!
Eftersom mamma inte har körkort så blir pappa tvungen att köra hem med katta gjuten vid sin lekamen. Väl hemma så hjälper mamma honom att ta av sig tröjan, och t-shirten han har under ser ut som en blodig nåldyna. T-shirten åker av och där sitter Feliz med klorna så djupt inborrade att det fanns en god chans att hitta olja.
Sen den dagen har pappa inte stoppat Feliz under tröjan igen, men går man förbi vårt hus så kan man fortfarande höra en enmans-elefanthjord klampa genom huset och en tillgjord, ljus mansröst säga:
- Ja kom då, lilla gubben, kom så ska vi mojsa.. näe, stanna där. Men Feliz, hur är de då da? Jahaasi kom då, gubben.
Countdown: 1
Top-1 mest pinsamma
Jag är den förste att erkänna att jag har ett enormt penisavund. Bara tanken på att ha något som man kan slänga och dänga med, utföra knasiga tricks med (t.ex helikoptern, varmkorven och armbandsuret), rita kissgula hjärtan i snön med, sikta och kissa på nyckelpigor med (inspiration från Kotteby & Son), får mina ögon att bli grönare än vad de redan är.
Kanske var det därför jag köpte en hulkengrön, räfflad, vibrerande, större modell gummidildo! Det var definitvit inte för att tillfredställa köttets lustar, utan den användes mest till bus och lurendrejeri.
Vid det här tillfället bodde jag i Dublin och skulle flyga hem till Sverige på en längre sommarsemester. Jag packade såklart med min gröna, räfflade vän och eftersom jag visste att jag skulle mellanlanda i London packade jag även med en hel drös med engelska mynt som jag tänkte köpa presenter för på flygplatsen (under mitt första år på Irland uppträdde jag på eget bevåg som en levande silverstaty på gatorna i Dublin, vilket innebar kolossalt många mynt och en liten del av dem utländska (från turister)).
Väl på flygplatsen upptäcker jag att jag packat ner mynten i resväskan istället för handbagaget. Inte helt överraskad men dock lite irriterad på min otänksamhet stannar jag till på det svagt lutande golvet och börjar slita upp min proppfulla resväska.
Kanske tyckte herr Dildo att resesättet var en aning klaustrofobiskt, eller så behövde han bara sträcka på ryggen lite. Vad än anledningen var så skuttade den hulkengröna dildofiluren ut ur min resväska och började rulla, som en tunna nedför Niagara fallen, längs med det sluttande golvet.
Världen stannar.
I den här nya världen, där omgivningen är en stillbild och där det enda som rör på sig är en studsande och hoppande stor, grön gummidildo, noterar min pumpande hjärna följande:
1. Batterierna har fallit ur dildon och rullar i en annan riktning.
2. Folket som sitter i sätena längs rullbanan har vilt stirrande ögon som spöklikt följer herr Dildos frammarsch.
3. Det är fullt möjligt att jag har en out-of-body, nära-döden upplevelse.. vad annars gör jag svävandes nära taket där jag utan känslor observerar den absurda scenen nedan.
Sen snurrar världen igång igen, som ett gammalt tuffande ånglok. Jag får fart på fossingarna och springer ikapp den flyende dildon. Jag är fullt medveten om fnissandet och pekandet runt omkring mig, men vid det här laget är min överlevnads-autopilotknapp intryckt och skygglapparna utfällda.
När jag som bäst höll på att brotta ner dildon i resväskan igen, kom en äldre herre fram till mig. Han gav mig först de bortsprungna batterierna, sen gav han mig ett ytterst medlidsamt leende...
Varken jag eller herr Dildo (may he rest in peace) har nånsin satt vår fot på engelsk mark igen.
Countdown: 2
Kuckeliku, klockan är.. fem!
Detta inträffade när jag och Irish nyss hade flyttat till Sverige år 2005. Jag reste i jobbet så Irish spenderade natten hos syster och svåger.
Under småtimmarna
Piiiong, piiiong..
(tystnad)
Piiing, piong.. ping!
Ett ljust, vinande och studsande ljud (inte olikt det ljud en mini-leksakssoldats puffra skulle göra om den lille rackaren verkligen kunde avfyra den) fick syster att motvilligt slå upp ögonen.
Piioong, ping.
Syster skakar liv i svåger och viskar enträget:
- Vad är det som händer? Vad är det där för ljud?
- Det måste vara Irish.. det låter som om det kommer från badrummet, grymtar svåger och rullar runt på rygg.
De ligger och lyssnar på det obegripliga ljudet ett tag och sen går duschen igång.
- Men va fan, klockan är ju inte ens 5 på morgonen, det är ju för bövelen bara tre timmar sen vi gick och la oss! Vad pysslar han med, säger syster och tar på sig morgonrocken.
Hon går med försiktiga steg fram till badrumsdörren och knackar på med lätt hand. Ingenting händer, utan duschen fortsätter att spola i ett ojämnt mönster som påvisar att nån håller nånting under strålen.
Syster knackar på lite hårdare och dörren öppnas lika häftigt som Kramers entréer i Seinfeld. Där står Irish, med uppkavlade jeans och bar överkropp, drypande blött hår och blodsprängda uppspärrade ögon. I ena handen håller han duschmunstycket som fortfarande sprutar vatten ner i badkaret.
- Yes, säger Irish frågande.
En ordstockning bildas i systers hals innan hon häpet får fram den första meningen.
- What aaare you dooing?
Sen kommer frågorna serverade som på löpband.
- Are you washing your hair? Are you sleepwalking? What was that sound earlier?
Irish synar systers pandaliknande uppsyn (hon hade inte tvättat bort sminket från föregående kväll) och hennes nattklädsel och säger förvirrat.
- I was cutting my toe nails.. and yeah, i'm washing my hair. I overslept for god´s sake!
- Overslept? Irish, it's 5 o'clock in the morning!!
- What?! Noo, it's not, säger Irish i förolämpat tonläge.
- Yes, it is, skriker svåger från sovrummet.
- Yes, it is, säger syster och pekar på klockan på väggen bakom henne. Sen börjar de dividera fram och tillbaka om huruvida 12-timmarsklockan visar 5 på morgonen eller 5 på aftonen. Det slutar med att Irish jagar en 24-timmarsklocka över hela lägenheten och han hittar till slut sin mobil som visar 05:03 och inte 17.03.
Det är en snopen och kutryggad Irish med blött hår och nyklippta tånaglar som kryper till kojs igen. I rummet bredvid ligger syster och svåger och fnittrar resten av natten.
Countdown: 3
Chicken race
Mitt självförtroende gällande min förarkompetens svek mig dock när jag bodde i Dublin. Jag körde en gång en vända runt kvarteret och jag lyckades köra på trottoarkanten varenda gång jag tog en snäv kurva. Jag bestämde då att det här med att köra på vänster sida var till för dårfinkar och dönickar! Inte för en inbiten högertrafikant som mig själv.
Däremot njöt jag av de gånger jag hälsade på hemma i Sverige och fick ta pappas bil på en liten tur. Just den här gången hade jag hälsat på syster och svåger, och körde ut från deras parkering.
Jag hann inte köra mer än ett hundratal meter då jag ser en bil komma emot mig på min sida av vägen!
- Vafalls?! Kn...öl, säger jag vresigt för mig själv och saktar in.
Men bilen verkar inte ha för avsikt att köra över till rätt sida av vägen, utan fortsätter sin vansinniga färd rakt mot mig!
Jag blinkar med helljuset men allt som händer är att bilen saktar ner till söndagskörning.
Nu är vi två stycken bilar som kör rakt mot varandra i snigelfart- kan ha varit det långsammaste chicken race världen nånsin skådat!
- Men vad är det här för imbecill?! Sinnesslöa jäkla dårhushjon!!
Vi är bara 7-8 meter ifrån varandra då jag ger upp (jag=chicken) och kör in till sidan och förbereder min mördarblick och hyttenäve.
Men ansiktsuttrycket på åskmolnet som sakta kör förbi och glor på mig, får mig helt att komma av mig.
- Vad i allsin dar, hur har han mage att kolla PÅ MIG sådär? Det där är ju MITT arga ansiktsuttryck, vad har han för rätt att försöka mörda MIG med sina ögon?!
Då går ett ljus upp för mig. Och det är inte en strömbrytare, det är mer som en väldigt utdragen dimmer.
- Ååååh, shit the bed! Jag kör på vänster sida av vägen!!
Det var en högröd och periodvist hysteriskt fnittrande Tesstamente som körde hem på HÖGER sida av vägen.
Countdown: 4
Skatan på gatan
Jag presenterar för er bevis nummer 1:
Ett par skator attackerade pappa när han gick ut för att hämta posten. Vid närmare undersökning så kom det fram att pappa hade den veckan av misstag tvättat håret med endast balsam.. åtskilliga gånger. Resultatet blev en skinande blank och flygig hårman och vi vill tro att det var detta som provocerade fram denna sanslösa attack.
Jag presenterar för er bevis nummer 2:
Pappa hade grillat och lämnat ett par rejäla kotletter på grillen för att lagas lite längre medan mamma och pappa förtärde de något smalare köttbitarna.
- Saaatan... skaaatan, skriker pappa med mat i munnen och pek-viftar mot grillen som står utanför den inglasade altanen där de sitter och äter.
Mamma vänder sig nyfiket om och får se en skata som med flaxande vingar och stort besvär sliter ner den stadiga kotletten på marken. Sen försöker herr skata lönlöst lyfta med sitt grillade tjuvgods men det är som att lyfta en hel ö med en helikopter. Så han börjar istället dra den med sig.. baklänges.
- Neeej, min maaat, gormar pappa och springer och hämtar krattan.
Vad som händer sedan än en sällan skådad dans mellan man och fågel. Pappa hoppar fram och tillbaka på tårna och försöker få tag i köttbiten med sin kratt-koreografi. Skatan kontrar med adrenalinstimma flaxningar- vänster, höger, upp. Utan att lossa greppet om kotletten.
- Din lille skurk, släpp mitt kött.. NUU!
Efter en spektakulär uppvisning vinner man över fågel och pappa återvänder stolt till bordet med sin oätliga vinst.
Case closed!
PS. Vanligtvis är skator svarta och vita och ser inte ur som kycklingar, men jag hade lite problem med Paint-pennan.. hrrm.
Countdown: 5
Fönster(s)hoppare
Under småtimmarna
Det är tyst. Oroväckande tyst. Det är det som väcker mig. Inga snusande andetag, inget nattmösseprat eller bakutsparkar. Med tung hand klappar jag på Irish sida av sängen. Tomt.
Hela min kropp gnisslar när jag vänder på mig för att se vart han kan ha tagit vägen. Ok, så han sitter inte som en apa-på-en-gren på kudden, och han hänger inte heller från takfläkten. Fotändan är tom, men vad är det där för kalufs som sticker opp på sidan av sängen??
Jag höjer mig själv upp på armbågarna och kollar slött på Irish som sitter ihopkrupen på golvet under fönstret och kramar elementet.
- Oh, Jesus wept.. what are you doing now, Irish?
- Ssch.. I'm hiding.. there's someone out there.. trying to get us, viskar Irish och pekar uppåt, bakåt mot fönstret.
Kan man resonera med en man som just i den stunden har 2% vaken hjärnkapacitet?
Jo, serru Irish, såhär ligger det till. Vi bor på 3:e våningen med inte ens en stupränna att klättra uppför. Så om inte den här personen är hälften spindel, hälften man (eller nån annan slags varelse med sugkoppar till händer) så är det högst osannolikt att han kan titta in genom vårt fönster. Om han inte stulit en brandbil förstås. Som sagt, högst osannolikt.
Nej, jag orkade inte lägga fram mina mycket logiska argument så jag sa:
- You're dreaming! Get back into bed!
- But, but, b...b...
- Hupp! You're dreaming, I said! Go to sleep now.
Irish klättrar upp i sängen och en minut senare sover han. Där ligger jag och fram växer en känsla av.. förorättelse?
Om nu Irish trodde att vi var i fara varför väckte han inte mig lugnt och tyst, och guidade mig till ett säkert gömställe eller skyddade mig med sin kropp? Som tappra män gör i filmer.
Jo, det ska jag berätta för er! Det är nämligen så att i Irish familj så är flykt-genen väldigt stark. Så stark att de tillfälligt glömmer sina nära och kära.
Irish morbror Richard och hans fru hade nyss flyttat in i ett nybyggt kvarter på norra sidan av Dublin. Hälften av husen var antingen inte färdiga eller så stod de tomma.
Richard vaknade en natt av ett ljud utanför sovrumsfönstret och satte sig spikrakt upp.
Krunch, krunch..
Det var fotsteg utanför huset som hade väckt honom och han satt nu och stirrade med skräckslagna ögon mot de långa fönsterna som de inte ännu hade hunnit drapera.
En ficklampa dyker upp i ena fönstret och utan vidare betänkligheter hoppar en kalsongklädd Richard ur sängen och springer.. RAKT GENOM FÖNSTRET! Inget kan stoppa honom, inte ens ett par skivor glas och han försvinner in i den mörka natten.
Kvar lämnar han en yrvaken fru, ett trasigt fönster och en överrumplad säkerhetsvakt som patrullerade området.
Den tidigare förorättelsen som jag hade känt, var nu som bortblåst. Han är ändå ganska tapper, min Irish;-)
Mina föräldrars toalettvanor
- Åh nej, hann hon tänka innan mamma (som en okontrollerbar boll i ett flipperspel) studsade in på herrarnas toalett.
Syster knep ihop munnen och försökte på telepatisk väg få kontakt med mamma. Ut därifrån, du är på herrarnas, ut därifrån, mamma! Kanske det funkade för ett antal lååånga sekunder senare dök mammas ansikte upp i dörröppningen, hon tittade sig bestört omkring och slank sen in på damernas toalett.
Några dagar senare var vi alla ute och käkade middag. Syster berättade om mammas lilla vallfärd till herrarnas inpinkade revir och hela bordet skrattade som välmenande hyenor. Högst skrattade pappa:
- OOAAHAAA, OOAAHAAAAAAAAA.. men Eva, du måste ju se var du går.. AHAHAAA.. man kan ju inte ta med dig nånstans.. HAAHAA!
Efter middagen gick pappa på toaletten och några minuter senare tyckte min blåsa att det var tömningsdags. Just som jag ska ta i handtaget till damernas toalett, öppnas dörren och där står.. PAPPA!
(paff tystnad)
- Paaappaaaaaaa... aaaaahhaaaaaha.. det är inte sant.. aaaaaaaaaaaahahaaha.. du är ju på damernas.. hahaaaaa aaa aa a a (här får jag slut luft).. puh.
Medan jag står dubbelvikt och försöker suga i mig lite syre, stänger pappa dörren och tittar på skylten som klart visar en kvinna.
- Satan.. hohhooho.. jag tyckte det var konstigt att det inte fanns några pissoarer.. hohoo..
Sen går han mumlandes och hohoandes därifrån, och jag kan urskilja delar av hans förberedande försvarsmonolog... man är väl metrosexuell.. hoho.. flexibel.. unisex.. hoho.. 2000-talet..
Behöver jag säga att när jag kom tillbaka till bordet så såg det ut som ett skratt-slagfält :-D
Jag antar att man får vara tacksam att det inte var nån i båsen på toaletterna.
Flyga moppe
Tesstamente (13 år): Ok, så det här är gasen och det här är bromsen?
Johannes (15 år): Ja, och här växlar du.
Vi står utanför kiosken i vårt samhälle och jag ska just köra moppe för första gången. Johannes har gått med på att låna ut sin kära ägodel till mig och 7-10 av våra kompisar står och tittar på.
Putt, putt, putt. Jag åker försiktigt iväg men vågar gasa på när jag kör över träbron. Öööööörn, ööööööörn! Men när jag kommer till församlingshemmet vid kyrkan så svänger vägen och mina motoriska färdigheter låser sig totalt- jag kan inte svänga och bromsa samtidigt! Svängen blir lika vid som en liten planets omloppsbana och till min förskräckelse ser jag att jag kommer att köra rätt in i bilarna som står parkerade utanför församlingshemmet.
Jag blundar och förbannar Han däruppe:
- Var Du tvungen att sammankalla Din församling just ikväll, just den här tiden? Kunde inte Din församling ha cyklat hit istället? Vad vill Du lära mig den här gången, o allsmäktige?!
KABOOM! Jag flyger över den parkerade bilens bakända och landar på andra sidan. Yr i bollen försöker jag samla ihop mina förvirrade (men dock hela) kroppsdelar, men innan jag har fått benen att stå så öppnas dörren till församlingshemmet och en drös med människor väller ut:
- Men lilla vän, hur gick det? Är du ok? Osv.
Jag nickar och tittar upp. Och det är först då som mitt ansikte fylls med en tredjedel av allt mitt kroppsblod. För det är inte ett gäng med okända, äldre människor som står runtomkring mig, det är mestadels folk som bara är några år äldre än mig. Och pojkar.. söta pojkar! Från min skola.
Jag vill bara gå upp i rök, men eftersom Gud inte är på min sida idag så verkar det osannolikt att Han kommer att utföra ett mindre mirakel, så jag rusar istället över till den liggande moppen och drar upp den. Sen står jag bara där.. som ett fån.. för Johannes lärde mig aldrig hur man startade helvetesmaskinen!
- Är det nån av er som vet hur man startar den här, klämmer jag fram med den ynkligaste rösten som hörts på den här sidan jordklotet, och de rödaste kinderna som setts sen påskkärringarna gick sin runda.
En av pojkarna hjälper mig, och jag kör därifrån så fort jag kan. Men nånting har hänt med moppen (kan ha varit ljuddämparen) och den låter som om den ska explodera vilken sekund som helst. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRN! Men varför inte, muttrar jag för mig själv. Jag kan väl lika gärna väcka hela samhället, så att ALLA får ta del av min jungfrufärd.
- Va fan har du gjort, säger Johannes när jag kommer tillbaka.
- Inget, den bara började låta sådär, säger jag med fingrarna i kors och lovar mig själv att aldrig mer köra moppe. Det löftet har jag hållit!
Pappa i ett nötskal
Som ni MÅSTE ha insett vid det här laget så är pappa en smula (läs: guiness rekordstor smula) tankspridd, men han är också väldigt generös, charmig och BUSIG! Följande lilla episod tycker jag beskriver dessa attribut alldeles förträffligt.
Eftersom pappa reser ganska mycket i jobbet så får han en hel del fria hotellnätter från hotellkedjors bonussystem att utnyttja som han behagar. Eller som vi barn behagar;-)
Just den här gången var det syster "Lola" och hennes kompis "Jeanette" som hade blinkat upp lite bedjande mot pappas generösa tryne och då fått sig en gratisnatt på ett hotell i Stockholm. De hade en fantastisk vistelse i den stora staden och väl hemma igen tackade Jeanette pappa genom att skicka blommor med ett kort där det stod:
"Tack för 'natten' i Sthlm, det var underbart ;-)"
Några dagar senare är pappa på stan och får syn på frisörsalongen där Jeanette jobbar. Miniatyrdjävulen på pappas vänstra axel poppar upp och börjar konspiratoriskt viska i pappas öra. Pappa nickar förtjust och gnuggar händerna medan han lyssnar och hade man stått riktigt nära skulle man ha sett ett djävulskt rött sken blinka till i pappas ögon innan han återigen antog skepnaden av en medel-Svensson.
Pappa stövlar in på salongen och frågar efter Jeanette. De hänvisar honom till den övre våningen och den första som han får syn på när han kommer uppför trappen är Jeanette.
- Jeanette, hojtar pappa och vinkar energiskt till henne.
En paff Jeanette tittar upp från håret hon håller på att skölja och ler avvaktande mot pappa.
- Hej "Sune", vad vill detta säga?
- Jo, jag ville bara tacka för blommorna och säga varsågod för natten i Stockholm, säger pappa högt och lidelsefullt.
Alla huvuden och ögon i hela salongen riktas mot pappas håll och det surr som tidigare låg som ett täcke över rummet har nu övergått till en spänd, tyst förväntan. Jeanette ser nu ut som om hon har svalt en kotte och hennes händer har totalt slutat arbeta.
- Jag är så GLAD att du tyckte att det var underbart, det är bara att säga till så kan jag ordna en till hotellnatt nån annanstans, jag gör ju vad som helst för dig, det vet du! Från och med nu kan du kalla mig 'gullet'!
Sådär håller pappa på tills Jeanette är lika röd i ansiktet som en infekterad babianstjärt och tills han har hela salongen övertygad (utan att säga det rakt ut) att han och Jeanette tillbringade en passionerad natt tillsammans i Stockholm.
Sen blåser han henne en kyss, vänder på klacken och går skrattande iväg till bilen.
Växla ner, Irish!
Under småtimmarna
Zzz zzz zzz ... (snark) ... zzz zzz z ... jag är i drömmarnas land och hoppar antagligen sorglöst omkring på en blomsterfylld äng med ett dussin andra lamm. Plötsligt känner jag ett ryck i stortån! Jag tittar ner i tron att jag har fastnat i en besvärlig blomstjälk men min stortå är lika fri som Nelson Mandela. Jag kastar ett getöga på de andra små lammen men de verkar inte ha märkt något ovanligt.
Då kommer nästa ryck och med det tonas den behagliga ängen bort och jag kastas hänsynslöst in i verkligheten.
I det här fallet består verkligheten av Irish som ligger med rumpan i vädret och huvudet mot fotändan av sängen. Yrvaken försöker jag ta in vad som händer; jag kan känna att Irish har sin högra hand kring min vänstra stortå och att han gör ett.. brummande ljud? Han rycker min stortå mot mig och några sekunder senare trycker han ner den mot madrassen.
- What in the name of God are you doing, kraxar jag fram.
Irish tittar bak på mig med ett perplext uttryck och säger som om det vore självklart:
- I'm changing gears!
Sablar anamma, slå mig med en kanna- stollen tror att min tå är en växelspak i en bil och att han är ute och kör!
Mer av Irish nattliga äventyr kan ni hitta i kategorin 'Irish madness' till höger.
Världens ensammaste zombie
Syster klampade nedför trappen till undervåningen i deras hus och gick in i vardagsrummet. Ett skrapande ljud från tvättstugan till höger pockade på hennes uppmärksamhet och när hon kollade dit så såg hon en galge som hängde och gungade på en skåpdörr.
- EEEEIIIIIYYYY, skrek hon och sprang tillbaka halvvägs uppför trappen.
- Nisse, ge dig då! gastade syster och syftade på hennes sambo som hon misstänkte gömde sig i skåpet med avsikten att hoppa ut och skrämma trosorna av henne.
Syster spände sina skärrade öron men kunde inte förnimma det svagaste av ljud, inte ens en dämpad fnissning.
- Kom ut ur skåpet på en gång, annars gör jag zombien, hotar syster med skärpa i rösten.
(Enda gångerna Nisse reduceras till ett litet skrämt barn med darrande haka är när syster imiterar en stelbent, gurglande zombie med döda ögon- ett mycket bekvämt knep att ta till när man vill ha sin vilja fram. Släng dig i väggen, kompromiss!).
Det hörs fortfarande inte en ljud från tvättstugan, så syster höjer armarna, sticker ut en orörlig tunga och börjar med stumma steg gå nedför trappen alltmedans hon ger ifrån sig långa, dova vokaler.
- ÖÖÖÖÖ..UUY.. (ansträngt, raspande andetag)... ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!
Syster når slutet på trappen och Nisse har fortfarande inte gett ifrån sig ett ljust kvinnoskrik, han har fortfarande inte ramlat ur skåpet, förstenad av irrationell rädsla, bedjandes om nåd.
Syster förlänger försiktigt sin hals och kikar runt hörnet.. vardagsrummet är tomt, och dörren till tvättstugan avslöjar ingenting. Syster tar sats och springer med ett skräck-och skrattblandat tjut till soffan där hon slänger sig med ett magplask och gömmer ansiktet bakom en kudde. Centimeter för centimeter drar hon ängsligt ner kudden och gluttar ut.
En rörelse utanför fönstret drar hennes blick till slutet på tomten där Nisse i godan ro pysslar med en planka.
När syster har bearbetat hur absurt och förryckt hon har uppfört sig i sin ensamhet,
rodnar hon.. i sin ensamhet. Och fnittrar sen hysteriskt!
Irish gästbloggar: Yipee Ki HEJ MotherFather
Tesstamente is busy traveling with work this week so I'll tell you about the first time I met her parents.
The inevitable first meeting of Tesstamente's parents took place in Ireland during their first visit to Tesstamente's adopted home. Tesstamente and I had been seeing each other for about 6 months at this stage and I had heard some of the stories about her parents which to be honest did not make the meeting any easier given their occasional odd behavior which readers of this blog will be more than familiar with;-)
I tried to postpone the meeting during the week of their visit but knew that it was a something I was going to have to face at some point so better to get it done on "home soil" where I might have a slight advantage. Tesstamente had told me that her mother's ability to speak English was quite good but that her Dad had never really developed that side of his brain and that at best he had some catchphrases normally taken from some of his favorite TV shows or films.
I met Tesstamente an hour before we had planned to meet her parents along with her aunt and uncle who had traveled over in what I guess was an attempt to intimidate me even more...It worked!!
As I sat in a bar with Tesstamente around the corner from the hotel where the "enemy" had decided to reside during their stay, I was trying deepbreathing and beerswallowing techniques, both of which are designed to calm the nerves but which are not to be done at the same time (here). I looked Tesstamente in the eyes and said "right, feck this I'm off! Tell them I said hello and I look forward to meeting them in the future."
But no, so after much convincing I decided to make the short walk to the hotel and meet the "fockers". With my pulse pounding in my ears we entered the hotel and were greeted first by Aunt and Uncle Tesstamente who offered me a welcoming handshake and hugs.
Tesstamente then introduced me to her mother who gave me an warm embrace and I felt much more at ease. Tesstamente then turned to a hunched figure in the background slouched on an armchair with a look on its face which could only be described as inquisitive, to this day I'm sure Tesstamente's Dad was thinking "what the hell is this and what does it want with my daughter".
I approached with caution making sure not to make any sudden moves, extended my hand slowly and looked him eyes and raised my voice as one does in the hope of making myself understood and said:
- HELLO! ITS VERY NICE TO MEET YOU!
The handshake was firm and his cold lizard-like hand clenched mine and began to shake it...time was starting to stand still before eventually his lips began to move. I could see in his eyes he was making sure that the first words uttered to me would be long remembered...His hand let go of mine, his eyes began to squint and twinkle, and he said....
- YIPEE KI YAY MOTHER FU**ER, F**K YOU SONAVABITCH, proving himself to be an obvious Die Hard/Bruce Willis fan.
Suffice to say I was perplexed, stunned, shocked and knew that I should probably close my mouth as soon as I collected my jaw from the floor below. The laughter of the rest of the group however put my mind at ease and that this was probably the best this first meeting could have gone. My relationship with Tesstamente's Dad has developed over the past 10 years and now we can be in each others company without swearing at each other, but on occasion as a gentle reminder of who is Boss, I will hear him muttering "SONAVABITCH " under his breath ;-)
Mamma i ett nötskal
Man har aldrig tråkigt med vår mamma. Kombinera en förvirrad hjärna med en stor dos generositet så får man en person som verkligen vet hur man bjuder på sig själv. Och hon gör det med ett smittande skratt som får den mest härdade metall att smälta som smör. Exemplen är många, och det behöver inte alltid vara heltokiga grejer som att promenera rätt ut i en rondell med pippigult hår (här). Som t.ex. den lilla incidenten som inträffade i helgen:
Mamma och pappa skulle handla kuddar på Jysk. Pappa parkerade bilen just till vänster om ingången och sa till mamma att han skulle vänta utanför. Som du vill, säger mamma och kliver ur bilen. Sen ser pappa hur hon istället för att gå vänster mot ingången till Jysk, viker av till höger mot ingången till Elgiganten. Och innan han hunnit säga bu försvinner hon in genom dörren till den stora elektronikaffären.
- Jaha, tänker pappa med ett leende, det här blir underhållande.
10 minuter senare skratt-stapplar mamma ut genom Elgigantens dörrar. Pappa gnuggar nöjt händerna och hojtar till henne:
- Visst hade dom ett stort utbud av kuddar, "Eva". WOOOHAHAHAAA!
- Hahahaaa, varför sa du inget, dumskalle, hojtar mamma tillbaka.
Hon avslöjade sen att hon initialt hade blivit mäkta imponerad över "Jysks" utbud av TV-apparater, datorer, kameror etc och när hon väl upptäckte att hon var inne i fel affär tog det ca 5 minuter att hitta ut ur affären:-D
Historier som ovan är oräkneliga och väldigt frekventa, men den petita historien som beskriver mammas personlighet allra bäst är den här:
Jag, Irish, mamma och pappa satt på den inglasade altanen och spelade kort. Mörkret föll och mamma gick in och hämtade en ljuslykta och ett värmeljus. Hon ställer ljuslyktan på bordet, tänder värmeljuset och stoppar in det i lyktan. Sen lyfter hon upp den i handtaget och trippar iväg för att ställa den i fönstret. Men vad mamma inte märker är att bottnen har lossnat och ljuset sitter stadigt kvar på bordet. Själva synen av mamma som går omkring med en tom ljuslykta och ljuset som retsamt sitter kvar på bordet får mig och Irish att börja tokskratta. Mamma vänder sig frågande om, ser ljuset på bordet och tittar häpet på den tomma ljuslyktan som hon håller i.. och brister ut i ett asgarv!
- Nämen, se på sjutton..haha!
- Ditt sågspån, bräker jag, ljuset ligger ju kvar här..HOHOHO!
Mamma slår sig kiknandes på knäna, sen kommer hon tillbaka till bordet, ställer ner lyktan och plockar upp värmeljuset (utan att ta med den urfallna bottnen som ljuset står på) och sätter in det i den sittande ljuslyktan. SEN GÖR HON SAMMA SAK IGEN.. Tillfreds med livet vandrar hon iväg med en tom ljuslykta och ett snopet värmeljus som sitter kvar på bordet. Detta blir för mycket för mig och Irish och vi hoppar skrattandes upp och ner på stolarna:
- Men mammmaaaaa.. ahhhaa.. jag dör.. du måste ju sätta fast bottnen först.. ahaahaa!
- HAHAAAAHAAAAA, tjuter mamma och vi skrattar sen åt detta hela kvällen med intervaller av imitationer av händelsen.
Summa summarum, mamma gör gärna om samma misstag och skrattar än högre åt det då:-D
Detective Inspector John Harris
Året var 1995. Mamma cyklade som vanligt upp till korsningen där hon varje morgon mötte upp med sin kollega som hon sedan samåkte de 2 milen till jobbet med. På hemvägen släppte han av henne vid korsningen där hennes cykel troget väntade. Till sin fasa upptäckte mamma att hon hade punktering på cykeldäcket. Smått irriterad ledde hon cykeln hem och bad pappa fixa punkteringen. Men pappa kunde inte hitta något hål så han pumpade bara upp däcket igen.
Dag 2: Mammas kollega släpper av henne vid korsningen efter en lång arbetsdag. Direkt mamma stiger ur bilen ser hon att cykeldäcket är platt. Hon tvår sina händer och gnyr:
- Heliga moder, inte igeeeen!
Pappa letar sen med blåslampa efter det fördömda hålet men än en gång hittar han inget, så han pumpar återigen upp däcket.
Dag 3: När hon anländer vid korsningen svär mamma redan innan hon hoppar ur bilen.
- Förgrymmade däck, vad i helskotta är det här?! Det måste ju vara nån som släpper ut luften på däcket medan jag är på jobbet.. jävla slyngel!
Med ilsken ånga sprutande ur öronen leder hon hem cykeln och ringer.. POLISEN!
- Hej, jag skulle vilja rapportera ett brott. Någon har tre dagar i rad släppt ut luften ur mitt framhjul på cykeln och så här kan det bara inte fortsätta!!
En något tveksam polisman försöker göra sitt bästa för att hitta en lösning på mammas dilemma. Men när han för femte gången föreslår punktering vill mamma sträcka sig genom luren och strypa den lille uniformsnissen.
- Nej, säger jag ju! Det är inte en punktering, hör du inte vad jag säger! Det är nån som släpper ut luften ur mitt däck och jag vill att ni stoppar denna... denna huligan.. från att göra det igen!
Polismannen förklarar lugnt att såna här busstreck är svåra att lösa och då brister det totalt för mamma:
- Men herregud! Vi bor i ett litet samhälle där det mest spännande på hela året är vårfloden, ni kan väl inte ha nåt bättre för er?! Ni kan väl sätta nån på spaning i buskarna och sen bara haffa busen när han imorgon tar sig friheter med mitt däck! Va?! SKA DET VARA SÅ SVÅRT!? VA?!
Som ni kanske förstår så stationerade polisen INTE en av sina resurser i en buske i ett litet samhälle nånstans i Sverige, och när mamma hade återfått sina sinnens fulla bruk berättade hon med nedslagna ögon om sitt lilla utbrott för pappa. Han kunde inte tro sina öron, gick och bytte slangen på mammas däck och skrattade hysteriskt i minst 2 timmar.
Vilket han även gjorde när han berättade historien för mig och Irish. Pappa avslutade den med att avslöja att efter det att han bytt ut slangen i däcket hade mamma aldrig råkat ut för samma sak igen och anledningen till att vi inte hört talas om det här förut var för att mamma skämdes en aning över sin lilla klimakterieanfall. Efter vi alla torkat tårarna började vi spinna på hur vi kunde skoja med mamma och vi bestämde oss fort för att skriva ett mail till henne, adresserat från polisen i London, där de (vi) informerade henne om att de hade nu
(10 år senare) fångat förövaren- mamma och pappas 60-åriga granne.
Vi skickade ivrigt iväg mailet och väntade på att mamma skulle ringa pappa. Men när tre timmar hade gått utan ett pip från mamma kunde vi inte bärga oss längre, så pappa ringde upp mamma och sa att han hade fått en kopia på ett mail som kom från Detective Inspector John Harris, men att han med sin dåliga engelska inte kunde förstå det.
Mamma öppnade förvånat sin inbox och började högt läsa mailet, medan jag, Irish och pappa lyssnade med förväntansfulla, skrattfyllda magar. Här kommer originalmailet (jag har såklart tagit bort mamma och grannens personliga detaljer):
Från: John [detectiveharris@londonpolice.com]
Skickat: den 2 januari 2004 13:45
Till: xxxxx.xxxxxxxx@xxxxxxxx.se
Ämne: Reference number sto45lOK88
Prioritet: Hög
Dear Mrs Tesstamentesson,
My name is Detective Inspector John Harris from The Greater Metropolitan police force in London. I am writing to you in connection with your filed police report, reference number sto45lOK88.
I wish to apologise for the delay in contacting you on this matter but am pleased to inform you that we have in our custody a male suspect aged between 60-65 from [mammas samhälle].
Our investigations focused on a number of individuals from your local area and with the advances that have been made in the field of DNA analysis since you filed your report 10 years ago, we are now positive we have apprehended the perpetrator.
I wish to extend you my gratitude. It is important that crime is reported and we take these matters very seriously. Capture of this individual would not have been possible without you.
It may comfort you to know that you were not the only person to be a victim of this man. He is wanted in several countries for similiar crimes. From your filed report we gathered that he was a serial offender and would revisit the same crime scene on consecutive days leaving many people having to walk home from where they believed their fully inflated bicycle had been left that same morning. In your case the very fact that he returned to let the air from the bicycle tyre on three consecutive days showed us a distict pattern and this enabled us to form a complete profile of this maniac.
I will be in contact with you over the coming days to discuss his court appearance and your involvement as a witness. We will be happy to offer you and your family the Witness Protection Program until such a time that this man is behind bars.
The man is aged between 60-65 and lives at Tesstamentegatan 5, [mammas samhälle]. His name is [grannens namn].
Once again thank you for your patience in this matter. You can rest assured that you bicycle will never be interfered with again.
If you have any queries please contact your local police station, who will be happy to discuss this matter in full.
Yours Sincerely
John Harris
Mammas reaktion när hon läste mailet gick från betänksamhet och förskräckelse till lättnad och slutligen till obehärskade tjut av genomträngande skratt. Pappa garvade så att glasögonen immade igen och jag och Irish stod bakåtböjda i limboställning och försökte desperat få luft mellan skrattanfallen.
